Psaltaren 1:4

Du kan också lyssna till denna andakt/meditation genom att klicka här.

+

Inte så med de gudlösa – de liknar agnar som vinden för bort.” – Ps 1:4

Vi har i några verser nu fått höra om en lycklig människa. Psaltarens första psalm har hittills låtit oss veta att en sådan människa inte följer gudlösa, inte går syndares väg och inte sitter bland hädare (Ps 1:1). Den lyckliga människan har istället Guds lag som en lust och ständig följeslagare (1:2), och det får konsekvenser – den människan blir som ett träd planterat nära vatten (1:3). Så långt om den lyckliga människan.

I den vers som vi stannar upp inför idag är perspektivet ett annat. Här får vi istället veta att Inte så med de gudlösa – de liknat agnar som vinden för bort. Med andra ord: den människa som står utanför trons gemenskap med Gud, liknas vid det tunna och lätta skal som finns kring sädeskorn, och som lätt blåser bort när det har skiljts från kornet. Med andra ord: den som inte ”hakat fast” i Gud genom den levande relation som tron är, liknas vid något fladdrigt och flyktigt, något som faller offer för vindar och som förs bort och vidare utan att själv kunna göra något åt det.

Bibeln talar också på andra ställen om hur en människa utan Gud är något ostadigt och flyktigt. Till exempel används i en vers i profeten Hoseas bok flera bilder som liknar varandra för att beskriva en människa utan Gud. Hosea skriver: ”Därför skall de bli som morgondimman, dagg som snabbt försvinner, agnar som blåser bort från tröskplatsen, rök ur ett fönster.” (Hos 13:3). Fyra bilder för att beskriva samma sak: Den som inte vill ha med Gud att göra liknas vid det flyktiga: morgondimma, dagg, agnar och rök.

Det är viktigt att förstå att den här bilden inte är något fördömande eller nedvärderande fingerpekande, utan ett konstaterande. Vi människor behöver ha en fast grund, något att haka fast i som håller under alla omständigheter. Bibeln menar, att det bara är Gud som kan vara den fasta grunden. Kyrkofadern Augustinus (ca 354-430) formulerade följande bön: ”Du har skapat oss till dig, och vårt hjärta är oroligt tills det finner vila i dig.”1

Den oro som Augustinus talar om, är något som Gud vill möta och tilltala och hela. Jesus säger till vårt oroliga hjärta: ”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig” (Joh 14:1). Gud vill inte att någon enda människa ska stå utanför den gemenskap med honom som är trons liv. Tvärtom vill han att alla människor ska komma till tro på och lära känna honom. Paulus skriver i sitt första brev till Timotheos att Gud vill ”att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen” (1 Tim 2:4).

Korset är märkligt likt en människa med öppna armar, som väntar på att få ta emot oss. Och det är just det som är Guds längtan för dig och mig: Att vi inte ska vara som agnar som vinden för bort, utan leva som Guds trygga, fria och älskade barn, ”med vår rot och grund i honom” (Kol 2:7).

+

Bön: Käre himmelske Fader, jag tackar dig för att du bjuder in mig att haka fast i dig. Tack att du, Gud, har blivit människa i Jesus Kristus för att tilltala mitt oroliga hjärta. Sänd din helige Ande till min hjälp, till att leva med min rot och grund i dig. Det ber jag i Jesu namn, Amen.

+

Angående musiken i inspelningen:

Illusions by Keys of Moon | https://soundcloud.com/keysofmoon
Music promoted by https://www.chosic.com/free-music/all/
Creative Commons CC BY 4.0
https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/

+

1Augustinus: Bekännelser, I.

En tanke på “Psaltaren 1:4

Lämna ett svar till Anna Holmer Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: