2020-10-14: Kvällsandakt

Onsdag, 14 Oktober, 2020.
Psalm 322 – ”Jag är en gäst och främling”

eller: klicka här för en Spotify-lista med lovsång, eller här för en Spotify-lista med stilla musik.

Bön

Käre himmelske Fader, kom till mig och gör mig stilla, så att jag kan ta emot det som du vill ge just nu. Öppna mitt hjärtas öra för dina ljuvliga ord. Undervisa mig om din vägar. Amen.

Bibelläsning – Psaltaren 39:10-14

Jag tiger och öppnar inte min mun – det är ju du som låtit detta ske. Ta bort den plåga du lagt på mig! Jag förgås under slagen av din hand. Du tuktar och straffar en man för hans synd, likt malen förtär du allt han har kärt. Bara en vindfläkt är människan. Herre, hör min bön och lyssna till mitt rop, tig inte när jag gråter! Ty en tid är jag gäst hos dig, en främling som alla mina fäder. Vänd bort din blick, så kan jag glädjas innan jag går bort och inte mer finns till.

Betraktelse

Den andra halvan av psalm 39 följer en identisk struktur som den första halvan, dock med lite andra inslag. Det börjar med tystnad, fortsätter med bön om insikt och till slut bön om befrielse.

I första halvan handlar tystnaden om att inte råka säga fel sak för att orsaka Guds vrede. Nu kommer tystnaden av att psalmisten vet att det tillstånd han befinner sig i kommer från Gud och beror på Gud. Därmed kan han också villigt ta emot det ur Guds hand. Han behöver inte frukta, för det är varken en opersonlig kraft, eller en arg Gud som kontrollerar honom, utan en kärleksfull personlig Gud som vill hans bästa. Allt detta leder honom till en förnyad hängivelse.

Men vi ska också stanna upp vid en viktig sak i psalmen, nämligen att Gud faktiskt straffar synd. Här får vi en specifik sak som Gud straffar, han förtär… allt han har kärt. Gud kan ta bort allt det som vi sätter mening i. Allt det som vi finner vårt värde i. Allt vi har kärt kan Gud ta ifrån oss, som straff för att vi inte har funnit vårt värde och mening hos Gud. Men även i det straffet kan Gud leda oss till vägens slut då vi inser att vi inte har någon annan än Gud, och inte heller behöver någon annan.

För psalmisten är detta oerhört tröstrikt, likt det borde vara för oss, så han ber till Gud med en upplyft ande. Han vet att han är del av Guds förbundsfolk och är Guds älskade barn. Ändå känner han sig som en främling, som en gäst. Han ber till Gud att han ska få uppleva lite av den glädjen han borde kunna ha, innan han går till himlen.

Kontrasten mellan att veta och att känna är nog något de flesta kristna har upplevt. Trots att vi vet att vi är Guds älskade, förlåtna, värdefulla barn, så är det bara vid få tillfällen den vetskapen fullständigt översvämmar oss som en känslostorm. Som psalmisten visar är det inget fel att be om, men det är ännu viktigare att intala oss själva detta när vi går igenom vad psalmisten gått igenom.

Förbön

Herre, låt mig aldrig sätta mitt yttersta värde i något du har skapat, utan bara i det faktum att du har dött för mina synder och adopterat mig som ditt älskade barn. Låt mig också få känna detta, låt mig få uppleva det. Men även om jag inte känner det, låt mig aldrig glömma det.

Vi ber för natten som ligger framför oss. Låt oss då tryggt vila under ditt beskydd och veta att när vi lägger oss för att sova sista gången kommer vi att vakna och stå heliga och fläckfria inför dig. Amen.

Herrens Bön

Vår Fader, du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden, såsom i himlen. Ge oss idag det bröd vi behöver, och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss ifrån det onda. Ditt är riket, din är makten och äran, i evighet, Amen.

Välsignelse

Nåd och frid från honom som är och som var och som kommer. (Upp 1:4)

Tack till vännen Måns Norrsén, präst i Markaryd, som skrivit andakten denna kväll.

%d bloggare gillar detta: