2020-08-03: Morgonandakt

Måndag, 3 Augusti, 2020.
Psalm 575 – ”Min själ, låt Gud i allt få råda”

eller: klicka här för en Spotify-lista med lovsång, eller här för en Spotify-lista med stilla musik.

Bön

Ack, Herre Jesus, hör min röst, gör dig ett tempel i mitt bröst. Uti mitt hjärta bliv och bo, så har jag tröst och evig ro. Amen.

Bibelläsning – Johannesevangeliet 9:1–12

Där Jesus kom gående fick han se en man som hade varit blind från födelsen. Lärjungarna frågade honom: ”Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?” Jesus svarade: ”Varken han eller hans föräldrar har syndat, men Guds gärningar skulle uppenbaras på honom. Medan dagen varar måste vi göra hans gärningar som har sänt mig. Natten kommer, då ingen kan arbeta. Så länge jag är i världen är jag världens ljus.”

Sedan spottade han på marken, gjorde en deg med spottet och strök degen på mannens ögon och sade: ”Gå och tvätta dig i Siloadammen.” (Siloa betyder utsänd.) Mannen gick dit och tvättade sig och kom tillbaka seende. Hans grannar och de som förut hade sett honom som tiggare sade: ”Är det inte han som satt och tiggde?” Några sade: ”Jo, det är han”, och andra: ”Nej, men han är lik honom.” Själv sade han: ”Det är jag.” Då frågade de: ”Hur öppnades dina ögon?” Han svarade: ”Han som heter Jesus gjorde en deg och strök den på mina ögon och sade åt mig att gå till Siloadammen och tvätta mig. Jag gick dit och tvättade mig, och sedan kunde jag se.” De frågade honom: ”Var är han?” Han svarade: ”Jag vet inte.”

Betraktelse

Idag betraktar vi Johannesevangeliets nionde kapitel, som är en berättelse om blindhet och förmågan att se – i många betydelser. Den johanneiska berättarkonsten använder gärna mångtydighet, ironi och betydelseskiftningar, vilket allt hör till ingredienserna i mänsklig humor.

(Och i gudomlig humor i Bibeln: ”Jordens kungar reser sig och furstarna gaddar sig samman mot Herren och hans smorde. ’Vi sliter sönder deras band och kastar av oss deras bojor!’ Han som tronar i himlen ler; Herren ser på dem med löje”, Psalt. 2:2–4. Gud finner alltså de mänskliga upproren mot honom och ogiltigförklaringarna av hans makt och vilja inte hemskt upprörande, utan närmast komiska; det är mer som att höra en mygga hosta än att skakas av ett lejons rytande. Kontrasten mellan det mäktiga upprorsvrål de vill och det ”gagnlösa mummel” de faktiskt åstadkommer kan inte annat än väcka löje). Så trots högstämdheten och det stora allvaret som präglar det fjärde evangeliet, finns där också ibland ett litet leende, en ironisk blinkning från Johannes till oss läsare. Mer om det senare.

Men berättelsen börjar med en allvarlig fråga från lärjungarna till Jesus: ”Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?” En så allvarlig sjukdom måste vara ett gudomligt straff för en mycket allvarlig synd, begången antingen av det mycket elaka barnet redan i moderlivet, eller (kanske mer troligt) av dess föräldrar. Tankegången finns i olika religioner (i de indiska som hinduism och buddhism, kopplad till läran om själavandring genom en serie av människoliv), och även i den biblisk-judiska (se exv. Jobs vänner), trots att tanken på själavandring inte finns i Bibeln.

Jesus underkänner helt frågans underliggande förutsättning, som vi kan kalla lagen om karma: att mänsklig sjukdom och olycka alltid är orsakade av hennes egen eller någon närståendes synd och skuld. Frågan är alltså fel ställd, vilket gör båda svarsalternativen felaktiga. Gud tänker inte som vi människor (Jes. 55: 8 f.), så vi skulle inte förstå hans förklaring. Däremot kan han göra något åt problemet (genom mig, Jesus), vilket ni nu ska få se.

Jesu sätt att bota är litet ovanligt för honom. Han använder ett fysiskt medium, litet lera blandad av hans egen saliv och markens damm, som han smörjer på den blindes ögon. Dessutom sker botandet inte omedelbart utan med fördröjning, och villkorat med ett slags trosprov: att han skickar iväg den fortfarande blinde till Siloadammen i Jerusalems södra ände, ’där ska du tvätta dig (ren från min smet ur ögonen)’. Inget löfte uttalas om att han då ska kunna se, den slutsatsen får den blinde upptäcka själv i och med sin lydnad – han gör vad han hört Jesus säga, och blir seende (v. 7). Jesus återser han däremot inte förrän framme i vers 35, av de många mellanliggande diskussionerna och åtgärderna att döma flera dagar senare.

Naturligtvis upptäcker de som känner den blindfödde att det har hänt något med honom. Han känner sig inte försiktigt för med en käpp, utan går fritt och ledigt gatan fram. Att se honom sådan är så häpnadsväckande att det genast uppstår tvivel om att det verkligen är han, som förr alltid satt och tiggde på samma plats, dag in och dag ut. Och det tvivlet kommer igen i olika former, fastän han själv säger: ”Det är jag (som föddes blind och försörjde mig på att tigga)”, och kan berätta hur det gick till.

Han har aldrig sett Jesus, bara hört honom och känt hans tumme i ögat, men är vaken nog att ta reda på vem det var som botade honom: ”Han som heter Jesus gjorde en deg …” Den blindfödde gör inget och säger inget som så att säga skulle kvalificera honom för att bli helad. Men han är vaken, nyfiken, reflekterande, och den uppmärksamheten kommer att leda honom långt, ja, ända fram till tron på Människosonen och Frälsaren.

Att lära sig be och tro (eller: tro och be, de hänger samman) börjar i att man är uppmärksam på hela sin omgivande verklighet, på Guds skapelse som uttrycker och förmedlar Guds kärlek till oss och får oss att tänka djupare om var alla dessa gåvor i vår vardag kommer ifrån, vem Givaren är. Vi bör lägga märke till skillnaden mellan de två som blir botade i Joh. 5 och i Joh. 9. I Joh. 5 botar Jesus en man från 38 års förlamning, men när folk frågar vem det var som helade honom har han inte en susning om det – eller tacksamhet mot botaren, v. 13–15. Hans reaktion tycks ha varit ett trankilt konstaterande ”Vilken himla tur jag hade! Va skönt att kunna gå igen!”, och inget mer. Den blindfödde, däremot, tar reda på vem botaren är och gör sig självständiga och tacksamma tankar om Jesus, som vi ska se.

Det alternativet står öppet för var och en av oss: att ta allt gott som händer oss för självklart, något som tillvaron är skyldig att ge oss, eller att höra att skapelsen säger något till oss, eller rättare sagt, att Skaparen vill komma i samspråk med oss och få svar av oss, och ge oss ännu mer!

Förbön

Tack, gode Gud, för en ny dag som du ger ur din hand och tack för livet med dig. Tack för allt som du ger – hjälp mig att inte ta dina goda gåvor för givna. Hjälp mig att tänka självständiga och tacksamma tankar om dig, och gör mig sådan till sinnes, att du kan få komma till tals med dig på ett nytt och djupare sätt.

I början av denna dag och denna vecka ber vi åter om din närvaro och ditt förbarmande i och över det som nu sker: i världen, i Sverige, i vår närhet och inom oss. Tack att du ser och redan är i det som sker, tack att du inte är långt borta från någon enda av oss. Vi ber om synliga ingripanden från dig, för världens skull och för ditt rikes och din barmhärtighets skull. I Jesu namn. Amen.

Herrens Bön

Vår Fader, du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden, såsom i himlen. Ge oss idag det bröd vi behöver, och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss ifrån det onda. Ditt är riket, din är makten och äran, i evighet, Amen.

Välsignelse

Nåd och frid från Gud, vår fader, och herren Jesus Kristus. (Gal 1:3)

Tack till vännen Bengt Holmberg som skrivit andakten denna morgon.

%d bloggare gillar detta: