2020-07-19: Morgonandakt

Söndag, 19 Juli, 2020.

Psalm 252 – ”Hela vägen går han med mig”

eller: klicka här för en Spotify-lista med lovsång, eller här för en Spotify-lista med stilla musik.

Bön

Herre, gör mig stilla, stilla inför dig. Samla mina tankar, du som känner mig. Herre, all min oro, lämnar jag åt dig. Låt din Ande fylla, tomheten i mig. Amen.

Bibelläsning – Lukasevangeliet 9:51-56

När tiden var inne för hans upptagande till himlen vände Jesus sina steg mot Jerusalem, och han skickade budbärare före sig. De gav sig av och gick in i en samarisk by för att förbereda hans ankomst. Men man ville inte ta emot honom, eftersom han hade vänt sina steg mot Jerusalem. Då sade hans lärjungar Jakob och Johannes: ”Herre, skall vi kalla ner eld från himlen som förgör dem?” Men han vände sig om och tillrättavisade dem, och de fortsatte till en annan by.

Betraktelse

Återigen är det söndag, och vi ska därför stanna upp inför bibeltexter som hör särskilt till den här söndagen. I det kyrkoår, den särskilda kalender som används i bland annat Svenska Kyrkan, kallas den här söndagen för Sjätte söndagen efter trefaldighet, och temat/överskriften är Efterföljelse. Den evangelietext som läses i många gudstjänster denna söndag (Luk 9:51-62), är i många bibelutgåvor uppdelad i två avsnitt, men båda har något att var för sig säga om just efterföljelse. Därför läser vi det första av dessa både avsnitt denna morgon, och det senare avsnittet i andakten ikväll.

Och i den korta text som vi läser denna morgon sker något avgörande: Jesus vände sina steg mot Jerusalem – han slog på ett tydligt sätt in på den väg som inte bara ledde till staden Jerusalem, utan också till det öde som skulle möta honom där: döden på ett kors, för din och min skull. Med denna episod inleds det långa avsnitt i Lukasevangeliet som ibland kallas för Lukas reseberättelse, och som sträcker sig en bit in i artonde kapitlet.

Jesus skickar budbärare före sig, som gav sig av och gick in i en samarisk by för att förbereda hans ankomst. Om dessa budbärare är några av de tolv eller andra som följde med honom vet vi inte, inte heller vet vi exakt vad de skulle förbereda – skulle de förbereda så att Jesus kunde undervisa människor, eller kanske ordna någonstans att sova? Vad vi däremot vet är att man i den samariska byn inte ville ta emot honom, eftersom han hade vänt sina steg mot Jerusalem. Vad som exakt ligger i de orden är inte heller alldeles lätt att säga, men det är inte otänkbart att den samariska byns ovilja att ta emot Jesus och hans sällskap hade att göra med att de var judar på väg till Jerusalem.

Sedan gammalt fanns motsättningar mellan judar och samarier, som också de på ett sätt var judar, men som följde en del religiösa bruk och liknande som övriga judar inte kunde acceptera. Att Jesus i sin liknelse om den barmhärtige samariern (som han berättar kort efter denna episod, se Luk 10:25-37), låter just en samarier vara ett föredömme framför såväl prästen och leviten, ger liknelsen ytterligare en dimension till Jesu budskap. Men när Jesus vill gå in i en samarisk by i denna text, blir han och hans sällskap alltså avvisade.

Jakobs och Johannes reaktion, då de frågar Herre, skall vi kalla ner eld från himlen som förgör dem? är överdrivet kraftfull, och visar på hur lite de har förstått av Jesu undervisning och av det rike som han kommer med och som de som apostlar är kallade att vara medarbetare i, och i dessa ord finns förmodligen en ledtråd till varför Jesus har gett dessa båda bröder namnet Åskans söner (se Mark 3:17). Att Jesus tillrättavisar dem påminner oss om något mycket viktigt: Guds rike kan aldrig växa genom hot, straff eller tvång, utan enbart genom att människor öppnar sitt hjärta och tar emot honom som är kung i det riket, det vill säga Jesus. Därför fortsätter Jesus och hans följe istället till en annan by.

Vad kan då denna korta text säga om detta med efterföljelse, detta att vi som vill leva trons liv tillsammans med honom är kallade att följa efter honom? Vi får i dessa versar två påminnelser som talar om just detta: dels att vandringen med Jesus går mot Jerusalem och korset – som står för både lidande och befrielse för oss. Dels att efterföljelsens liv inte uppskattas eller vill tas emot av alla – och att det då påkallar vishet hos oss som är större än den som Jakob och Johannes visar i dagens text. Det stora evangeliet är att Jesus, när vi lever i tro och efterföljelse, både har gått före och går alldeles bredvid. Alla dagar, också den här dagen.

Förbön

Tack, käre Herre, för den här dagen och för varje ny dag. Tack att du har gått före, och att du också går alldeles bredvid mig. Hjälp mig den här dagen i min efterföljelse och i mitt liv med dig. Ge mig det som du bäst av alla vet att jag behöver.

Idag ber vi också särskilt med alla dem som inte har någon gudstjänst att gå till. Herre, möt oss där vi är, tala till oss också idag, låt oss få känna gemenskap med dig, du som i dig själv är gemenskap. Hjälp oss att i denna tid på ett fördjupat sätt söka dig i bönen, för vår skull, för världens skull, och för ditt rikes skull. Herre, välsigna och bevara oss i ditt namn och i din närhet, också i denna tid. Genom Jesus Kristus, vår Herre, Amen.

Herrens Bön

Vår Fader, du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden, såsom i himlen. Ge oss idag det bröd vi behöver, och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss ifrån det onda. Ditt är riket, din är makten och äran, i evighet, Amen.

Välsignelse

Herren välsignar dig och beskyddar dig. Herren låter sitt ansikte lysa mot dig och visar dig nåd. Herren vänder sitt ansikte till dig och ger dig sin fred. (4 Mos 6:24-26).