2020-07-02: Kvällsandakt

Torsdag, 2 Juli, 2020.
Psalm 74 – ”Du som gick före oss längst in i ångesten”

eller: klicka här för en Spotify-lista med lovsång, eller här för en Spotify-lista med stilla musik.

Bön

Ack, Herre Jesus, hör min röst, gör dig ett tempel i mitt bröst. Uti mitt hjärta bliv och bo, så har jag tröst och evig ro. Amen.

Bibelläsning – Markusevangeliet 14:32–42

Så kom de till ett ställe som heter Getsemane, och han sade till lärjungarna: ”Sitt kvar här, medan jag ber.” Men han tog med sig Petrus, Jakob och Johannes. Bävan och ångest kom över honom, och han sade till dem: ”Min själ är bedrövad ända till döds. Stanna här och vaka.” Han gick lite längre bort, föll ner på marken och bad att få slippa denna stund, om det var möjligt. Han sade: ”Abba! Fader! För dig är allting möjligt. Ta denna bägare från mig. Men inte som jag vill, utan som du vill.” När han kom tillbaka fann han att de sov, och han sade till Petrus: ”Simon, sover du? Orkade du inte hålla dig vaken en enda timme? Vaka, och be att ni inte utsätts för prövning. Anden vill, men kroppen är svag.” Så gick han bort igen och bad med samma ord. När han kom tillbaka fann han igen att de sov; de kunde inte hålla ögonen öppna, och de visste inte vad de skulle svara. För tredje gången kom han tillbaka, och då sade han: ”Ja, ni sover och vilar er! Det räcker nu. Stunden är inne, Människosonen skall överlämnas i syndarnas händer. Stig upp, låt oss gå. Här kommer han som skall förråda mig.”

Betraktelse

Naturligtvis var det en heder och en utmärkelse att få vara en av dem som stod Jesus allra närmast, som fick följa med in när Jesus uppväckte Jairus dotter, eller när han lyste med himmelsk strålglans på det heliga berget. Men den här gången hade Petrus, Jakob och Johannes gärna sluppit den hedersbetygelsen, för nu hade han inte tagit med dem in i kraftens och välsignelsens särskilda område, utan in i ångesten. Han hade ju annars alltid varit lugn och full av kraft, den som visste vad som skulle ske och hur han skulle klara av det. Som han själv nyss hade sagt: ”Ni kallar mig Mästare och Herre, och det med rätta för det är jag” (Joh. 13:11). – Vilken chock var det då inte att se in i hans plågade ansikte och höra honom säga: ”Min själ är bedrövad ända till döds; stanna här och vaka”! Som om dom skulle kunna vara ett stöd för honom! Om Jesus var rädd för det fruktansvärda som nu kom allt närmare, vad skulle inte dom vara då?

De hör honom be till Fadern, den ende som förstår allt och kan hjälpa allt. Nu ber han med hög, desperat röst, om och om igen: ”Abba, pappa! Du kan ju allt, låt mig slippa!” Men varje gång med samma avslutning: ”Men inte som jag vill, utan som du vill”. ”Ske din vilja”– precis som han hade lärt dem att be, när de ville gå i hans böneskola. Problemet att be sig igenom ligger inte i att Jesus inte vet vad Fadern vill, det vet han; problemet är att han inte vill det Fadern vill.

De tre försökte väl delta på något sätt i hans bön, men hans ständiga upprepning, deras kroppsliga trötthet och andliga förvirring och töcken tog snart ut sin rätt och de somnade ifrån eländet. De kan och orkar inte följa med, utan flyr in i sömnen. Och inte bara en gång … Nog hade de önskat kunna leva upp till hans begäran om att vaka med honom i hans ångestfulla bönekamp. Visst var deras ande villig, men kroppen svag. Kroppen förrådde dem, och de svek och lämnade sin mästare ensam. I sitt inre hade de redan flytt ifrån honom, trots alla löften om att aldrig överge honom, att kämpa med honom, ja, lida och dö med honom, om så vore. Nej, det finns ingen sammanhållande kraft kvar, när herden blir slagen skingras fåren. Till och med vittnesuppgiften, lärjungauppdraget att trots all egen vanmakt vara kvar och se vad som händer med Jesus lämnar de strax åt andra (kvinnorna vid korset, som också ser Jesu begravning).

Man kunde då tänka att lärjungarna misslyckats så totalt, att de inte kan användas i Jesu tjänst längre, att Jesus får gå sin egen väg utan att också släpa på ovilliga, motvilliga, trögt och envetet självupptagna ”lärjungar”, som aldrig lär sig något. Nej, det visar sig när de möter Jesus igen efter uppståndelsen, att deras svek också tagits med i försoningen, att det ges en fortsättning, med en ny kallelse att vittna, och t.o.m. själva bli herdar för Hjorden, under Överherden. Nådens mysterium bär alla syndare genom tid och evighet.

Förbön

Gode Gud, käre himmelske Fader, tack för den här nya dagen som du ger. Tack att du gick korsets väg för alla människors skull, också för mig. Tack att din försoning gäller också mig, och att det gäller allt. Hjälp mig att i ärlighet och i ödmjukhet närma mig dig, låt vissheten om vad du har gjort växa sig allt djupare i mig.

Också denna kväll ber vi om din närvaro och ditt förbarmande över hela din värld. Kalla på hela din mänsklighet, dra oss alla in i en djupare gemenskap med dig, redan i denna världen och i denna tiden. Trösta de ledsna och oroliga, skänk dem som nu ska sova kvällens frid, hela de sjuka, och visa för dem som i natt ska vara vakna att du bär, också i nattens timmar. Genom din Son, Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Herrens Bön

Vår Fader, du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden, såsom i himlen. Ge oss idag det bröd vi behöver, och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss ifrån det onda. Ditt är riket, din är makten och äran, i evighet, Amen.

Välsignelse

Må han som är fridens Gud helga er helt igenom, och må er ande, själ och kropp bevaras hela och oskadda, så att de är utan fläck när vår herre Jesus Kristus kommer. Nåd från vår herre Jesus Kristus åt er alla. (1 Thess 5:23, 28)

Tack till vännen Bengt Holmberg som skrivit andakten denna kväll.

%d bloggare gillar detta: