2020-06-08: Morgonandakt

Måndag, 8 Juni, 2020.
Psalm 258:4-7 ”O väldiga tro, som slår över djupen din svindlande bro”

eller: klicka här för en Spotify-lista med lovsång, eller här för en Spotify-lista med stilla musik.

Bön

Ack, Herre Jesus, hör min röst, gör dig ett tempel i mitt bröst. Uti mitt hjärta bliv och bo, så har jag tröst och evig ro. Amen.

Bibelläsning – Markusevangeliet 8:11-13

Fariseerna kom ut och började diskutera med honom. För att sätta honom på prov bad de honom om ett tecken från himlen. Jesus suckade djupt och sade: ”Varför vill detta släkte ha ett tecken? Sannerligen om detta släkte skall få något tecken.” Så lämnade han dem och steg i båten igen och for över till andra sidan sjön.

Betraktelse

Jesus svarar i två steg på fariseernas begäran om ett bekräftande tecken från himlen på att det han säger är från Gud och alltså sant. Först suckar han djupt ”i sin ande”, dvs. tyst för sig själv. Sedan ger han frågarna sitt svar, med stort eftertryck: ”Amen, jag säger er: detta släkte ska absolut inte ges ett tecken”. Eller med andra ord: Sådana under gör jag inte!

Varför inte? Vore det något fel om Jesus då och då hade underlättat för folk med trossvårigheter (Tomas tvivlaren, typ) att begripa att han var sänd från Gud, genom att göra något som bara Gud kan. Sedan hade de kunnat fortsätta därifrån, liksom … Måste det vara så svårt att tro? Kunde inte Guds Son hjälpa folk på traven lite med två, tre obestridliga mirakler?

Men det är som att fråga om när Jesus frestas i öknen (beskrivna i Matt. 4 och Luk. 4): kunde inte Jesus ha stoppat till mun på Frestaren genom att göra stenar till bröd och så visat att han verkligen är Guds Son? Längre fram i livet frambringar Jesus vid två tillfällen bröd åt tusentals människor, så det kan väl inte vara något ont i själva handlingen att göra bröd av (nästan) inget – det skulle ju bl.a. lösa brödfrågan på jorden för alltid? Nej, det är inget ont i det (även om det är människornas egen uppgift att lösa matfrågan för jordens befolkning). Men för Jesus att gå med på att bekräfta eller legitimera sig själv genom mirakel vore att öppna för, eller t.o.m. att delta i frågarens snärjande tvivel på att Gud sagt ”du är min älskade son” till Jesus då han döptes. Det finns bara ett sätt för honom att visa vem han nu är: att göra Guds vilja och inget annat än den. Om Gud vill att han ska göra bröd, då gör han det, annars inte – helt oavsett PR-värdet.

Att vilja ha ett ”tecken”, dvs. ett Guds under, som en osviklig bekräftelse på att Jesus verkligen är sänd av Gud är egentligen ett krav på att man ska slippa det jobbiga med att tro. Jesus är på något sätt skyldig att bevisa sig för oss frågare och tvivlare. Och då blir det vi som gör oss till domare över vad Gud sagt, istället för att acceptera att han är den som skapar verkligheten och därför dömer oss.

Detta är ingen ovanlig attityd i det allmänna tvivel som råder i vår kultur: Gud ska liksom vara skyldig att ställa garantier (som vi bestämmer), så att vi inte löper den minsta risk att ha trott fel. Att tro ska inte kosta oss något, det är Gud som måste bevisa sig rätt och god – inte vi. Ska vi gå med på att vår tro sätts på prov, då ska det vara ett prov där vi har fått se facit hela tiden och egentligen inte kan bli annat än godkända från början.

Egentligen är det inte fråga om någon tro alls om man säger: låt oss se bevisen, så ska vi tro; vill man inte tro på Gud, finns det alltid motargument och tusen krumbukter att ta till för att slippa göra det. Fler under gör ingen skillnad; även fariseerna hade ju med egna ögon flera gånger sett Jesus göra under, men inte velat tro ändå. I själva verket är det så att först den som tror kan se. Hen ser och förstår vad Gud gör, medan den som inte vill tro, inte heller kan se. Så det programmatiska, sammanbitna tvivlet kan bara få ett svar av Jesus: kom närmare, tro på mig, så ska ni få se – även undren.

Förbön

Tack, Herre, för ännu en ny dag, och tack för trons liv med dig. Hjälp mig den här dagen att komma dig närmre, hjälp mig att tro så att jag ser dig allt klarare. Bevara mig den här dagen från tvivel och från att sätta dig på prov. Bär mig och led mig, den här dagen och varje dag.

I början av denna dag och denna vecka ber vi åter om din närvaro och ditt förbarmande i och över det som nu sker: i världen, i Sverige, i vår närhet och inom oss. Tack att du ser och redan är i det som sker, tack att du inte är långt borta från någon enda av oss. Vi ber om synliga ingripanden från dig, för världens skull och för ditt rikes och din barmhärtighets skull. I Jesu namn. Amen.

Herrens Bön

Vår Fader, du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden, såsom i himlen. Ge oss idag det bröd vi behöver, och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss ifrån det onda. Ditt är riket, din är makten och äran, i evighet, Amen.

Välsignelse

Nåd och frid från Gud, vår fader, och herren Jesus Kristus. (Gal 1:3)

Tack till vännen Bengt Holmberg som skrivit andakten denna morgon.

%d bloggare gillar detta: