2020-05-07: Kvällsandakt

Torsdag, 7 Maj, 2020.
Psalm 31 – ”Låt oss glada och i tro”

eller: klicka här för en Spotify-lista med lovsång, eller här för en Spotify-lista med stilla musik.

Bön

Ack, Herre Jesus, hör min röst, gör dig ett tempel i mitt bröst. Uti mitt hjärta bliv och bo, så har jag tröst och evig ro. Amen.

Bibelläsning 40:2-4, 7-12

Länge väntade jag på Herren, och han böjde sig ner till mig och hörde mitt rop. Han drog mig upp ur fördärvets grop, ur slam och dy. Han ställde mig på fast mark, mina steg gjorde han trygga. Han lade en ny sång i min mun, en lovsång till vår Gud. Många ska se det och bäva och sätta sin lit till Herren. — Slaktoffer och matoffer önskar du inte – du har lärt mig att lyssna. Brännoffer och syndoffer begär du inte, därför säger jag: Jag är här. I bokrullen står vad jag skall göra. Gärna gör jag din vilja, min Gud, jag har din lag i mitt hjärta. Jag håller inte tillbaka mina ord, det vet du, Herre. Jag tiger inte om din hjälp, att du är trofast och räddar förkunnar jag. Jag döljer inte din godhet och trohet för den stora tempelskaran. Du, Herre, håller inte tillbaka din barmhärtighet mot mig, din godhet och trohet skall alltid bevara mig.

Betraktelse

Psalmen 40 är en av de många i Psaltaren som ger uttryck åt en människas tro och förtröstan på Gud. Det gör den till en bön för alla tider och för alla människor som har erfarenhet av Gud och hur Han påverkar våra liv.

Man brukar säga att Psaltaren var det judiska folkets och därmed också Jesus egen bönbok – inte bara i templet eller synagogan, utan också i vardagslivet. Jesus kunde psalmer utantill och i hans ord finns många ekon av Psalmernas bok. Hans lärjungar hade också del i denna bönetradition. Ex. Jesu sista måltid med lärjungarna slutar: ”När de hade sjungit lovsången gick de ut till Olivberget” (Matt. 26:30). Den lovsång som nämns här och som avslutar den långa påskmåltiden är Psalt. 113–118, och ingen vuxen jude behövde ta fram en skriftrulle för att följa med i den, alla kunde den utantill.

Den tidigaste kristna församlingen i Jerusalem (Jesu lärjungar, alla var judar) deltog i templets fasta bönegudstjänster, där Psalmerna utgjorde en viktig del. Och den kristna kyrkan har också gjort psaltarpsalmerna till en del av sin dagliga och söndagliga bön, särskilt i sina morgon- och aftonböner (som sedan växte ut till det som kallas Tidegärden, där kyrkan ber hela Psaltaren, och andra hymner och lovsånger, varje vecka). Vi ber dem tillsammans med Jesus, han leder oss in i bön – inte bara när han lär oss att bedja Fader vår/Vår fader, utan också i de bibliska böner som fanns innan han föddes.

Därför kan vi i många av Psaltarens böner känna igen Jesus och se hur de liksom passar in i hans liv. Så kan vi t.ex. i just Ps. 40 liksom se Jesus. Han om någon kan verkligen säga till Gud ”Du drog mig upp ur fördärvets grop”, som en syftning på uppståndelsen från de döda, ett jättelyft som ingen utom han har upplevt fullt ut. Vi kan också säga/be de orden, men mer i överförd mening, som när vi blivit friska från två-tre tuffa veckor av covid-19, eller kommit välbehållna ur någon annan pärs. Då blir psalmen en modell för tacksägelse, ett sätt att ge ord åt trons insikt att den räddning jag nu fått vara med om inte är ”tur”, eller något som tack och lov alltid kommer efter ett tag, utan något som berodde på Guds eget ingripande.

Sedan finns det ord i Psalmerna som är svåra för oss människor att kunna infoga i vår egen bön. Vi kan knappast uppriktigt och sant säga: ”Gärna gör jag din vilja, min Gud, jag har din lag i mitt hjärta.” Visst kunde vi önska att det vore sant, men ett vaket samvete tillåter oss inte att hävda detta på fullt allvar – det finns alldeles för mycket motvilja mot Gud och halvhjärtad uppmärksamhet och lydnad i mitt inre för att sant kunna säga en sådan sak. Vilken människa skulle kunna göra det? Jo, en: Jesus.

Vi kan bara be den bönen (bön = tala sanning inför Gud), om Jesus bär oss med sig över den passusen. Och inte bara den, förresten. Vi måste faktiskt be Jesus att ta med alla våra bristfulla och ouppmärksamma och allt annat än rena böner i sin bön till Fadern. Som aposteln skriver: ”På samma sätt är det när Anden stöder oss i vår svaghet. Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord, och han som utforskar våra hjärtan [Gud Fader] vet vad Anden menar, eftersom Anden vädjar för de heliga så som Gud vill” (Rom. 8:27).

Då kan vi med gott samvete och i tro be hela Psalm 40, och med glädje stämma in i ”Du, Herre, håller inte tillbaka din barmhärtighet mot mig, din godhet och trohet skall alltid bevara mig.”

Förbön

Nådens Gud, tack att du genom din Helige Ande vill beröra oss, vill föra oss närmre dig. Tack att din nåd finns där för varje människa som ber om den, också mig. Hjälp mig att bättre se, förstå och uppskatta allt det goda du ger och gör. Hjälp mig att tala om det, att leva av det och att omsätta det i handling i de sammanhang där jag finns, för ditt rikes skull.

Också denna kväll ber vi om din närvaro och ditt förbarmande över hela din värld. Kalla på hela din mänsklighet, dra oss alla in i en djupare gemenskap med dig, redan i denna världen och i denna tiden. Trösta de ledsna och oroliga, skänk dem som nu ska sova kvällens frid, hela de sjuka, och visa för dem som i natt ska vara vakna att du bär, också i nattens timmar. Genom din Son, Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Herrens Bön

Vår Fader, du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden, såsom i himlen. Ge oss idag det bröd vi behöver, och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss ifrån det onda. Ditt är riket, din är makten och äran, i evighet, Amen.

Välsignelse

Nåd från herren Jesus åt alla. (Upp 22:21)

Tack till vännen Bengt Holmberg som skrivit andakten denna kväll

%d bloggare gillar detta: